This is me..

Bakgrund: Under hela graviditeten har jag fått hjälp/stöd av olika barnmorskor/läkare/psykologer för mina starka rädslor/fobier för sprutor/kanyler/blodprov. Från början ville jag absolut inte föda vaginalt, men efter stort stöd från olika psykologer/BM kom jag fram till att jag heller inte ville bli snittad eftersom jag även har fobi för ärr. Jag fick genomgå kognitiv beteendeterapi(KBT) för min injektionsrädsla, och tog mitt slutprov den 7 januari. Jag var överlycklig, och jättestolt över vad jag hade lyckats med! Jag kände mig förväntansfull inför förlossningen, och jag VILLE föda barn! Jag var inte längre rädd för att ta blodprov i armvecket.Jag behövde inte ens EMLA längre. Chocken över att KBT faktiskt fungerar har ännu inte lagt sig :) Jag bar med mig kunskapen om KBT när förlossningen startade men kunde aldrig föreställa mig vad jag skulle utsättas för...

Dag 1-3, fredagen den 16 januari-söndagen den 18 januari 2009;
Starka och smärtsamma förvärkar har kommit och gått sen fredag morgon. Under söndagen tilltar det och jag börjar för skojs skull att klocka värkarna, ca. 7 min mellan värkarna. Ingen sömn natten mellan söndag och måndag.

Dag 4, måndagen den 19 januari 2009;
Klockan 05:45: Rickard åker till jobbet men är redo att vända hem så fort det är dax. Jag jobbar på med alvedon, bad, vetekudde och TENS. Intalar mig själv att det är viktigt att äta och dricka. Dricker bubbelvatten och "äter" jordgubbsmilkshake, får även i mig en ostmacka..
Strax innan 9:00: Rickard kommer hem och det är dax att åka in för att kolla mitt blodtryck. Fortfarande ca 7 min mellan värkarna.
Klockan 12:00: Nu är vi hemma igen för att packa det sista, äta och vila lite. Blodtrycket var okej och det visade sig att jag hade öppnat mig 2 cm! JIPPIE, det är på gång!!!
Klockan 14:30: Tillbaka till specialist MVC som konstaterar att jag öppnat mig 3 cm. Blodtryck okej. Fortfarande lite tidigt att bli inskriven på förlossningen, men med tanke på att jag inte har sovit något så rekomenderar läkaren på spec. MVC att vi ska hålla oss i närheten. Gå en promenad och äta något för att sedan kontakta förlossningen vid ungefär 18:00. Lätt för henne att säga! Värkarna har ju börjat komma tätare och mina krafter börjar redan att sina. Vi bestämmer oss för att gå till sjukhusrestaurangen, lagom långt att gå tycker jag :) Jag äter 2 pannkakor och dricker lite bubbelvatten. Rickard tar en kopp kaffe och ser väldigt glad och utvilad ut. Vid bordet bredvid oss sitter en kändis, nu kommer jag inte riktigt ihåg vad han heter men jag tror att det var Ulf, han som har gått ner så mycket i vikt. Jag försöker hålla mig "normal" vi är ju trots allt bland en massa folk. Jag misslyckas totalt, och det ska till ett mirakel för att folk inte ska förstå att jag faktiskt ska föda barn. Klarar knappt att sitta kvar på stolen under värkarna, vrider upp TENS apparaten tills jag näst intill får en elchock. Nej, nu tänker jag iaf ringa till förlossningen. Läkaren på spec. MVC sa att vi bara skulle knacka på dörren till förlossningen. Men "duktigt" först föderska som man är så ringer jag självklart som alla andra. Vågar faktiskt inte göra något annat efter att ha fått höra ca. 1 miljon gånger att man faktiskt ska ringa innan man kommer in!
ca 16:15: Nu ringer jag till förlossningen. En trevlig tant svarar och jag förklarar hela situationen för henne. Varpå hon frågar mig "vart är ni nu då?" jag svarar "i restaurangen några 100 meter ifrån er..". Hon svarar direkt att vi är välkomna in för en undersökning, och tillägger sen att vi inte alls behöver sitta på nån restaurang och vänta :) Skönt! Äntligen ska vi få komma till förlossningen!
16:20: Kommer till förlossningen och blir kopplad till CTG.
17:30: Blir vi inskrivna på förlossningen trots att det är lite tidigt ännu. Status; cervix 1 cm lång, modermunnen öppen 4 cm. Buktande hinnblåsa. 2-3 värkar/10min. Smärtpåverkad och mycket trött.
18:30: Känner mig orolig för att vi ska bli utskrivna/hemskickade. Får bekräftat att vi ska stanna på Huddinge oavsett vad. Skönt! Rickard hämtar vår packning från bilen, och jag börjar med stora TENSen. Strax därefter hör jag något som får mig att backa och ångra mig. Tjejen i rummet bredvid mig har krystvärkar och skriker så att både jag och Rickard blir rädda.. Jag är beredd att packa ihop och åka hem igen, för jag ska inte föda något barn! Jag vågar inte! Jag vill inte dö!
19:30: Barnmorskan försöker övertala oss om att tjejen i rummet bredvid är numera stolt mamma. Det tror inte jag! Redan nu så känner jag att jag börjar tappa mitt mod att genomföra det här, jag ger upp en aning.
21:00: Skiftbyte, ny barnmorska. Värkar kommer med 6-8 min intervall.
22:40: Mycket smärtpåverkad, cervix utplånad, öppen 3 cm(!?) men va nu då?? Jag var ju öppen 4 cm när jag skrevs in! BM förklarar att det ibland blir så att BM mäter olika.
22:46: BM meddelar att dom vill försöka få mig att sova några timmar för att sedan "starta" alltsammans när jag hade hämtat nya krafter. Deras plan var Morfin, som ges genom en spruta i benet, och en PVK/kanyl för att koppla dropp. Man börjar även diskutera om tidig EDA/ryggbedövning. Jag är livrädd. BM emlar båda händerna.
23:18: Börjar med lägsta dosen lustgas. Känner panik för att trycka masken hårt mot ansiktet, känns som att jag inte kan andas. Till slut trycker någon(Rickard eller BM??) masken åt mig, det omtalade ruset sköljer över mig! Jag är lycklig, och glömmer för en stund bort att jag faktiskt snart(vad jag tror iaf) ska föda barn.
23:45: PVK/Kanyl sätts först i höger hand. Men mitt i all panik råkar jag röra mig en centimeter och kärlet brister. Så fort jag märker att det inte går att sätta PVK i högerhanden bryter jag ihop. Jag skriker, gråter, skakar och är knappt kontaktbar. Kaos bryter ut. BM lugnar mig med högre dos av lustgas. Och efter några minuter bestämmer vi oss för att försöka med andra handen och ett mindre rör. Till slut sitter PVKn på plats och jag känner mig sååå stolt! Börjar direkt att använda mig av KBT metoden för att kunna röra min hand. Det är nämligen så att jag har aldrig rört en hand eller arm som det har suttit en PVK i, jag har alltid varit för rädd och handen/armen har varit som död för mig.. Men så kunde vi ju inte ha det nu! Jag ville ju visa att jag har blivit hjälpt av KBTn, och att jag kan ta till den metoden vid andra rädslor också. Efter ca.30 min klarar jag av att lyfta min hand! :D OTROLIGT!! Fast jag har en bit kvar.. Morfin ges.

DAG 5, tisdagen den 20januari 2009;
04:30: Morfinet har inte hjälpt. Fortfarande ingen sömn. Jag andas forfarande lustgas men börjar nu känna mig lite illamående. Beslut om att ge mig bricanyl i syfte att stanna av värkarna. Spruta i benet med bricanyl.
09:00: Skiftbyte. Beslut om tidig EDA, därefter amniotomi(ta hål på hinnorna så vattnet går) och syntocinondropp(värkstimulerande). Öppen 4 cm..
11:13: Narkosen kommer för att lägga EDA. Efter en hel del bråk kommer det till slut en ny narkosläkare. Och inte vilken narkosläkare som helst utan den bästa i hela världen! Jättetrevlig och lugn kille som verkligen förstod att det inte "bara var att sticka". Jag lugnade ner mig lite. Andades lustgas, och satt blixtstilla samtidigt som jag skrek och grät. Inte för att det gjorde ont, utan för att jag var så fruktansvärt rädd. Efter en stund så stiger paniken eftersom att jag inser att det är svårt att få till slangen rätt. BM försöker lugna mig, men allt jag kommer ihåg är att jag skriker att "jag gör fel!".. Till slut får dom dit slangen och nu ska bara pumpen kopplas ordentligt också. Skönt! Nu ska jag äntligen få vila!
13:00: Amniotomi, mekoniumfärgat fostervatten avgår. Inte konstigt, med tanke på omständigheterna, att Milo är stressad därinne..
13:18: Syntocinondropp kopplas.
14:00: Jag har fortfarande värkar men bara på vänster sida. Helt bortdomnad i högerbenet ovan knät.. Narkosen återkommer och "drar" lite i EDA slangen.
14:30: Skiftbyte.
15:10: Forfarande inte full effekt från EDA. Mycket smärtpåverkad och uppgiven. Syntocindroppet stängs av.
16:00: Narkosen återkommer och beslutar sig för att lägga en ny EDA. VA!!?? Det här är inte sant! Varför händer det mig? Jag som är så rädd! Paniken trappas upp, skriken och gråten tilltar. Undersköterskan förstår inte mina önskemål och börjar därför slita och dra i mina kläder samtidigt som hon drar ut den befintliga EDAn. Rickard skriker åt henne att sluta. Hon ignorerar honom och mina panikskrik/gråt. Till slut kommer BM som ryter i ordentligt till USK som då äntligen tar ett steg tillbaka. Samma visa igen som tidigare idag, se 11:13. Men efter ett tag lyckas dom iaf få dit EDAn korrekt. Syntocinondropp kopplas.
16:30: EDA ger fortfarande inte full effekt! MEN VAD ÄR DET HÄR!!?? VARFÖR FUNKAR DET INTE?? Narkosen kommer för att återigen "dra" i EDA slangen.
17:00: Fortfarande inte full effekt av EDA.Jag har fortfarande värkar men bara på vänster sida. Helt bortdomnad i högerbenet ovan knät.. Skalp CTG-reg inleds. Syntocinondropp avslutas. KAD sättes. Ytterliggare bricanyl spruta i benet.
17:29: Beslut om kejsarsnitt! Jag slappnar av och känner att det snart är över, nu behöver jag inte plågas något mer! Värkarna är kraftiga och jag har ingen kraft kvar att möta dom. Man beslutar att jag ska få vara sövd. enligt mina önskemål.
18:20: Ytterliggare bricanyl spruta i benet.
19:30: Acetat kopplas(vätskedropp)
19:45: Narkosen kommer tillbaka och ger mig två val. 1: du får vara sövd men måste då vänta 4 timmar extra för du drack lite vatten för en stund sen. 2: du är vaken och då kan vi starta om max 1 timme. Vad tror ni att man väljer när man ligger och har så ont att man skriker "döda mig!"?? Självklart valde jag att vara vaken. Riktigt lågt av narkosen tycker jag! Eftersom att jag även hade framfört mina önskemål vid animasamtal redan i höstas.Jag kan förstå att dom verkligen vill vara säkra på att dom "måste" söva, för i stundens hetta tror jag att alla kvinnor skulle vilja bli sövda.
21:00; ÄNTLIGEN RULLAS JAG IVÄG TILL OPERATION! Mitt upp i allt blir det barnmorske byte igen.. Barnmorskan som egentligen slutar bestämmer sig för att följa med hon också. Så med 2 barnmorskor och 2 barnmorskestudenter anländer vi till operationen. Jag är rädd att bedövningen inte ska hjälpa, och att dom ska börja skära i mig iaf.. Inte konstigt det eftersom att dom 2 tidigare ryggbedövningarna inte hjälpt fullt ut..Narkosen förbereder spinal bedövning. Tror ni att dom får in den j*vla nålen då??? NEJ, SJÄLVKLART INTE!! Dom sticker om och om igen, och nu i efterhand har Rickard berättat för mig att narkosläkaren även gestikulerat att det inte gick något bra. Tur att dom inte sa det till mig just då, även om jag förstod att allt inte gick som planerat. Mitt upp i allt får jag ju självklart världens värk. HJÄLP!! Hur sitter man helt blixtstilla med kutande rygg under en värk? Det måste vara rädslan som får en att bli helt förstenad. Till slut lyckas dom iaf få till spinalen, jag får lägga mig ned på operationsbritsen, och sekunderna efter domnar benen bort. Typiskt min fot som låg lite snett, men nu är det fullkomligt meningslöst att försöka flytta på den. Narkosläkaren kollar hur pass mycket bedövningen har tagit. Han drar med en blöt bomullstuss över magen och benen. Sen frågar han den klassiska frågan "Känns det här?", efter att ha sett åtskilliga program av förlossningskliniken så vet jag att dom just i denna sekund klämmer huden på min mage med en läskig tång, bara att veta om att dom gör det framkallar automatiskt smärta. Psykisk smärta eftersom att jag vet att utan bedövning så skulle det göra väldigt ont.
21:30; Operationen inleds. Milo sitter fast!! Läkaren rycker och drar, känns väldigt obehagligt. Jag är helt slut efter det långa värkarbetet och kan inte se någon glädje i att Milo snart är ute. Rickard sitter vid mitt huvud och försöker prata lugnande med mig.
21:44; Milo kommer äntligen ut! Tagen och slapp, men efter ett tag på barnbordet hör vi inne från operationssalen att han skriker. Rickard får komma till barnbordet för att klippa navelsträngen även om den redan faktiskt är klippt, det är mer symboliskt just nu :) Efter det kommer Milo in till mig, jag får pussa honom på kinden men sen behövde dom gå iväg igen. Rickard följde med Milo och jag blev ensam kvar inne på operationen. Nu tror både jag och Rickard att det snart är över, nu ska dom bara sy ihop mig. Men oj så fel vi hade. Jag frågar narkosläkaren om dom har börjat sytt ännu, svaret blir nej. Känner hur jag börjar få panik, jag vill bli sövd! Nu är ju Milo ute, kan dom inte söva mig då? Men svaret blir bara nej. Jag ber att dom ska prata med mig för att lugna mig lite. Han ignorera mig. Jag försöker få mig själv att tänka på något annat så jag frågar honom vad det är för väder ute? Han svara kort, "jag vet inte".
22:00; Det visar sig att när läkaren äntligen fick loss Milo så hade han suttit så pass hårt så jag fick en invärtes bristning. Läkarna höll nu på med att försöka stoppa blödningen från bristningen, under tiden börjar det blöda från flera ställen i magen. Klumpiga som dom är så säger dom: "det blöder härifrån också". Jag blir självklart rädd, och även illamåeende. Jag ber om att få en påse att kräkas i. Narkosläkaren svarar: "det behövs inte, du kommer inte att kräkas". Sekunden senare kräks jag. Narkosläkaren hämtar då en påse och lägger den vid min kind. Det här är nog det starkaste och mest jobbiga minnet som jag har från hela förlossningen, jag ber om hjälp att lyfta eller åtminstone vrida mitt huvud. Spyorna rinner över mitt ansikte och ner längs halsen, det känns för en stund som att jag ska kvävas eftersom att jag inte får någon hjälp att komma upp med huvudet. Efteråt tycks dom ignorera mig, där ligger jag livrädd och nerspydd och ingen gör något eller ens reagerar. "Snälla, kan ni hjälpa mig att torka bort lite" frågar jag narkosläkaren. Lite missnöjt hämtar han till slut lite papper och tar bort spyorna som rinner längs min kind. Sekunden senare hör jag läkarna säga "jag kan inte stoppa blödningen!" till sin kollega. Vid det här tillfället börjar jag tvivla på att jag ska överleva det här, jag kommer att dö. Jag bönar och ber narkosläkaren om att få bli sövd! Snälla, jag orkar inte mer! Jag kräks återigen men den här gången behöver jag iaf inte be om papper.
22:45; Nya läkare ankommer och tar över. Blödningarna är fortfarande inte stoppade.
23:00; Jag har minnesluckor härifrån, tror att jag måste ha svimmat. Men det jag minns är att jag fick olika injektioner för att dom skulle försöka stanna upp kräkningarna och att jag flera gånger bad om att bli sövd. Nu började även bedövningen att släppa.. Jag sa till narkosläkaren att jag börjad känna mitt ena ben, minns inte riktigt vilket ben det var. Men dom borde ju ha koll på när bedövningen släpper så att man inte helt plötsligt ligger och blir opererad utan bedövning, eller hur? Han inser att jag talar sanning och jäktar på sin kollega som inom loppet av några minuter söver mig, nu är klockan strax innan 00:00.
DAG 6, onsdagen 21 januari 2009;
00:00; Nya läkare ankommer och tar över. Rickard som hela tiden har trott att allt har gått bra och att jag ska befinna mig på uppvaket får nu besked av en barnmorska, "Sanna är kvar på operation, dom försöker stoppa blödningar". Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att få höra det från barnmorskan. Kunde hon inte ha sagt det lite lindrigare? Föreställ er att ni är i er lyckligaste stund i livet med ert nyfödda barn. Ni tror att allt är bra, och så får ni beskedet att er partner kanske inte ens kommer att komma till er. Den nya lilla familjen som skulle vara 3 blir helt plötsligt 2.
01:06; Blödningarna är stoppade och jag har förlorat 2 liter blod. Jag har haft tur som inte förlorat mer blod med tanke på komplikationerna som uppkom. Sista hudlagret sätter dom agraffer istället för stygn, förmodligen för att avsluta det hela lite snabbare. Dom säger att ett akut kejsarsnitt ska ta ca. 30 min från början till slut, min operation pågick i nästan 3 timmar och 40 minuter.
04:20; Jag slår upp ögonen och inser att jag har överlevt! Jag befinner mig på uppvaket. Min hals värker, törsten är ett faktum, det värker i armar och händer från alla kanyler, jag har svårt att andas och mitt ansikte känns svullet. Desperat försöker jag få kontakt med sköterskorna i rummet, men jag får inte fram några ord bara låga väsningar. Sköterskorna uppmärksammar som tur är ljudet, och jag väser fram "vatten". Hon hämtar en mugg med vatten och något som liknar en pinne med en liten svamp på. Svampen är till för att jag inte ska få i mig för mycket vätska. Jag måste erkänna att trots att jag normalt sett inte dricker vatten, så var det här det absolut ljuvligaste jag någonsinn druckit. 
05:20; En barnmorska från medicinska BB kommer och hämtar mig. Jag håller hårt i min spypåse medans hon rullar iväg min säng. Syrgasgrimman förser mig med extra syre. Jag håller mig vaken för att få se Rickard. När vi kommer fram till rummet så är det mörkt, i sängen bredvid min ligger Rickard och vilar. Han skyndar sig snabbt upp när han ser mig och vi båda gråter av lättnad att det äntligen är över, vi klarade det!

Från den 21 januari till och med den 26 januari var jag inskriven på medicinska BB. Under den tiden var Milo inskriven på neonatalen. Oturen fortsatte, och jag kände mig stundtals som en försökskanin. "Blodprov hit och kanyl dit". Jag fick 2 blodtransfusioner, varav den ena gavs under operationen och den andra dagen innan vi fick åka hem. Så fort dom meddelade att "jag var frisk" eller "att jag inte längre behövde den där kanylen" så kom det alltid bakslag. Till slut tröttnade jag och bad själv om att få ha kvar kanylerna tills jag verligen skulle få åka hem, så att vi skulle slippa sätta nya. Jag lyckades även med hjälp av KBT övervinna min rädsla för att röra mina armar/händer med PVK! Hur bra är inte det? :D

Milo fick en tuff start, men visade sig vara en stark och matglad liten kille :) Idag, 6 veckor, väger han 4360 gram(!!), stor skillnad mot födelsevikten som endast låg på 2445 gram...

Vid hemkomsten uppstod det ytterliggare problem. Bland annat så visade det sig att dom inne på sjukhuset hade plockat agrafferna för tidigt, och därmed skapat en förstor "glipa". Det hela resulterade i att såret blev infekterat och jag fick antibiotika, kuren avslutades igår. Nu hoppas jag att våra motgångar ska få ett stopp och att jag också kan få bli helt bra! Det känns som att det närmar sig iaf :)

Utan Rickard hade jag inte klarat det här. Han har visat otrolig styrka och ork både för mig och våran lilla Milo! <3

(1.)(2.)(3.)(4.)(5.)

(1.) Sista magbilden (2.) Milo 1 dag (3.) Milo på NEO (4.) Jag dagen efter operationen, OBS! Här har dom redan "snyggat till mig"... Känner knappt igen mig själv! (5.) Milo igår :)

Jag vet att jag är seg med förlossningsberättelsen, men det finns ju faktiskt så mycket annat som man kan/ska syssla med :) Men jag lovar att senast tisdag ska den upp!! Och efter det ska jag försöka återgå till bloggandet :)

Ikväll ska jag ut med Meira och Ida, blir första gången på nästan 10 månader :O Är nog en aning ringrostig.. Skippar nog dessutom den minikorta kjolen och urringade svarta tröjan.. Har istället införskaffat mig en leopardmönstrad klänning ála mormors modell från lindex. Skulle vilja påstå att den täcker nästan hela mig inklusive mina 7 graviditetskilon som envist sitter kvar runt magen :)

Nu åker vi en sväng till Huddinge. Inte för att det är dax ännu, fortfarande 7 min mellan värkarna. Men för att dom vill kolla mitt blodtryck. Så förmodligen är vi hemma om några timmar igen.

Idag började vi dagen med picknick ute på ängen. Härligt i solen! Vi hade med oss varm choklad, baugetter, semlor, svartvinbärssaft och 1 kexchoklad. Esther roade sig med att bita sönder så många pinnar som möjligt, och efter det rulla sig på en liten isfläck ett flertal gånger.

Efter promenaden åkte vi en snabb sväng förbi Grödby. Rättare sagt hem till Rickards föräldrar som ville bjuda på smörgåstårta. Jag nöjde mig dock med en rostade ostmacka... Nu är vi hemma igen och Rickard ser på diverse sport. Jag håller mig undan :)

Förvärkarna tycks inte riktigt vilja ge med sig... Jag hoppas på mer smärta! :D Fast jag kommer nog ångra mig när jag väl får det ;)

Igår såg vi en film som verkligen berörde. Rickard var arg och ville nog mest slå TV:n alternativt ha sönder DVD:n... "American Crime" heter den, och så här står det på cdon.se :

Året är 1965. Två döttrar till ett resesällskap lämnas att tas hand av singelmamman Gertrude, som ensam uppfostrar sju egna barn.

Det är tuffa tider, och snart prövas Gertrudes labila psyke allt hårdare. Situationen kulminerar till ett av USA:s mest brutala, sadistiska och förnedrande fall av övergrepp någonsin. Baserat på en sann historia.

Till en början så tänkte vi att det här var väl inget, men sen... Ja, sen började det hela. Se den! Och efter den kan ni se "Gone baby gone" som vi såg idag, också en mycket bra/sevärd film. :)

Kom nyligen hem från Haninge, MVC. Nu var blodtrycket okej igen, och ingen äggvita. Så nästa undersökning blir på fredag inne på Huddinge. Först tillväxtultraljud och sen spec MVC, för diverse tester. Jag vet inte vad jag ska hoppas på. Igångsättning eller inte..